rebecca was here

Jag är en stressad individ. Det kan jag utan omsvep erkänna. Det har gått så långt att jag vaknar automatiskt på morgonen vid sex, alltid. Helger som vardagar, och direkt infinner sig en panikkänsla i stil med "NOOO, HAR JAG SNOOZAT???!!!" (vilket jag aldrig har), hjärtat bultar som en stånghammare i bröstet och det kommer en klump i magen. Det är inget trevligt uppvaknande. Det har till och med hänt att jag har kastat mig upp ur sängen och fått världens blodsockerfall. Inte okej.

Jag är således något av ett time-maniac, jag sitter ofta och gör upp ett schema för hur de närmaste timmarna ska se ut, mellan exakt vilka tidpunkter jag ska hämta tidningen, göra matteläxan eller vad som helst. Går man den pluggigaste linjen av dem alla, har den mest tidskrävande hobbyn av dem alla och ändå vill ha lite egentid måste man stressa. Stressa för att kunna slappna av alltså. Jag vet inte riktigt om det låter vettigt. Men ingen tillåts att dra benen efter sig, varken av sig själv eller människor runt omkring. Vi lever ett samhälle där man ska göra så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Annars är man en loser.