rebecca was here

Idag kände jag mig som en tant. Jag stötte nämligen på en nosig liten unge, och då tänkte jag något i stil med "håhå jaja, dagens ungdomar, jag säger då det.." Scenariot såg ut såhär: Jag susade fram på min cykel, ungefär halvvägs hem från skolan. Jag möter plötsligt en liten kille, kanske 8-9 år, och han håller på att öva på trix med sin cykel. När jag har cyklat förbi hör jag plötsligt honom ropa "suckeeeer!" efter mig! Okej om de hade varit ett gäng som skulle leka balla inför varanda, men det syntes bokstavligt talat inte till en käft inom en radie på hundra meter förutom vi två? Jag ville bara cykla tillbaka och nita ungen! (.. Neej. Det ville jag inte. Men det gav berättelsen mer dramatik!)

Nej men, allvarligt talat. Detta var bara ett av många exempel. När jag (och hela min klass) var små, var högstadiet bara ett annat namn för underjorden. Där bodde onda djävular som ingen vågade komma nära, så fort man ens gick förbi en högstadieelev sket man nästan på sig. Nu är det tvärt om, man vågar ju ffs inte gå förbi ett gäng tioåringar! Vart är världen på väg..?